Att förlåta

 

Hur svårt är det inte att förlåta dem som skadat eller sårat oss på något sätt? Speciellt det vi uppfattar som svek från någon person som står oss nära.

Men att förlåta sig själv är troligen det svåraste av allt.

Ändå är det nödvändigt om jag vill leva ett liv i kärlek och harmoni, den insikten kom till mig för något år sedan. Jag hade under en period behandlat mig själv – och förlåtit alla som skadat eller svikit mig, mina föräldrar som inte skyddade mig från barnvakten eller som inte fanns där när jag behövde dem, barnvakten som våldtog mig, grannen som dödade kattungen jag hittat m.m. Ja, det var många att förlåta.

Sedan började jag titta på alla de tillfällen, de ord, tankar och handlingar jag behövde förlåta mig själv för. Och de var ännu fler.

Medan jag behandlade mig själv, vet inte vad jag annars ska kalla det, proceduren att förlåta mig, att acceptera vad jag gjort, började jag fundera över meningen med mina handlingar, mina tankar. Eftersom jag tror att allt som sker, sker för att jag ska lära mig något av det, även sveken – kanske framför allt sveken – då behöver jag ju uppleva all denna smärta.

OCH DÅ FINNS PLÖTSLIGT INGET ATT FÖRLÅTA!

Den insikten slog plötsligt ner i mig starkt och rent.

Allt som gjorts mot mig, av mig, var för mitt bästa, och ett led i min utveckling! Alltså, helt perfekt! Så istället för att förlåta bör jag tacka alla som ”skadat” mig – även mig själv. Vi tillsammans har format mig till den person jag är idag. Idag känner jag mig hel, harmonisk, stark och kärleksfull.

Fylld av lust och glädje, men även sorg och smärta. Hel

För att nå denna förlösande insikt, denna befrielse, var jag tvungen att först lära mig förlåta.

Det finns ingen genväg.

24 mar 2013